Hemmet helt orört
Annas och Arturs konfirmationskort stod uppställda på bordet, precis som idag, när Ann, Sune och Ingemar kom in i huset första gången i november 1987. De hade varsin ficklampa och fick klippa upp de – ca 15 st – hänglås som satt på många av dörrarna inomhus för att komma in i familjens finrum.
Anna, som bodde kvar till 1978, hade bevarat stora delar av hemmet för att visa hur familjen hade haft det då föräldrarna levde. Hon levde visst helt enligt devisen ”Den i ungdomen spar, i ålderdomen har”
Anna har ansvaret
Anna står som huvudredare från 1933 och hon fortsätter dessutom att sköta hemmet i sin mors anda.
Huset står i princip orört från tiden då föräldrarna bodde där. Inga utomstående släpptes in, åtminstone inte längre än till köket, där bud fick lämna varor m m.
Enda undantaget kunde göras för prästen som någon enstaka gång fick komma in i salongen.
Läs mer i bifogade avskrift av artikeln ”Skepparmuseet på Gullholmen” berättat för Göran Sändare av Sune Johansson, i tidningen Länspumpen
Annas katter
Under 1950-talet hade man nio katter som fick tre presenter varje år: namnsdagspresent, födelsedagspresent samt julklapp.
Katterna skickade även tackkort samt julkort. En katt tog studentexamen och den röda studentmössan finns på stolen i det ”röda rummet”. Katterna namn var Benjo, Båtsman, Lissi, Nalle, Preben, Rey, Riff, Rosmari samt Åke.
Ett urval presenter visas på muséet, bl.a. den tidning – Tuff och Tuss – som Anna köpte för att visa katterna att dom visst kunde flyga.
Rätta kläder till sjöss
Kalsongerna stickades av kvinnorna i 100% ull med invävt kvinnohår för att göra dom mer vattenavvisande.
Sjömännen, som var borta i ca 13 veckor, tog med sig 3 par per man och tvättade dem genom att hänga dem i logglinan som släpades efter kuttern för bästa resultat.
Tidens arbetskläder finns bevarade i klädskåpet på vinden och vi får också prov på hur ”bättre folk” på Gullholmen kunde klä upp sig för att gå till kyrkan eller bara över bron.
Valldaskorna
Annas mormor Ingeborg var valldaska, dvs kvinnlig fiskförsäljare i Bohuslän.
Valldaskorna var tuffa kvinnor som beredde fisken på hemmaplan
De beredde fisken genom att fläka och rensa den så att ryggbenet kunde tas ut, spände upp den på träspjälor (spilor) och hängde den på tork eller soltorkade dem på släta bergshällar.
När detta var klart rodde eller seglade dom, oftast under ledning av en gammal fiskare, till marknaderna i Göteborg, Uddevalla och Lysekil för att sälja sin torkade spillånga.